Den största genom tiderna har påbörjat sitt sista kapitel som innebandyspelare. I premiären av den finska ligan var Mika Kohonen tillbaka i Happees tröja för att en sista gång bjuda på den magi som vi i Sverige haft förmånen att följa på nära håll. Nu är det Salibandys tur när Kohonen avslutar i moderklubben med en dröm om ett sista VM och ett efterlängtat guld.

Det är något väldigt vackert med allt det här. En cirkel sluts och en framgångsrik idrottskarriär ska avslutas där den en gång började. När debuten skedde 1994 var innebandyn något helt annat än den är idag. Tänk dig själv skillnaden från en sport som då på vissa platsen fortfarandes spelades med plintar som mål till att 24 år senare fortsatt spela på högsta nivå i en sport där de allra främsta idag är heltidsproffs. Bara det att alltid kunna vara med i toppen är hatten av och bör hyllas. Lägg till 3 VM-guld, 4 SM-guld, poängrekord som rookie i SSL, över 1000 poäng i svenska högstaligan och utsedd till världens bästa spelare 5 gånger. Han är den största någonsin och även om det inte uppmärksammades i Tampere Arena så är jag övertygad om att Kohonen kommer hyllas när han nästa helg har hemmapremiär. Men som alltid när det gäller Mika är fokus på nu och uppgifterna som ska genomföras. Det finns ingen tid för att bli nostalgisk i förväg.

— Otroligt roligt att spela förstås. Men snöpligt att vi förlorade förstås. Vi gav alldeles för mycket för ett så bra lag som Classic är, som Kohonen själv sa efter matchen.

Karriären har varit lång, ja den längsta någonsin på elitnivå av Kohonens kaliber. Tänk er själva att gå in på den 24:e säsongen på högsta nivå. 24 år av bussresor, slitna hallar, försäsongsträning, offrad tid från familjen, skit från supportrar och experter, förlorade matcher och skadeproblematik. Lägg där till depression, feltolkningar i media och tappade landslagsplatser.

Men det är också 24 säsonger av glädje för en sport han älskar, 24 år av vunna matcher och titlar, utmärkelser och VM-guld, 24 år av lagsammanhållning och segersånger i omklädningsrummet med vänner för livet. 24 år av livskvalité. Kärleken till sporten är stor och som alltid lyfter Mika fram att det är idrott det handlar om.

— Jag har idrottat 38 år nu. Det här är en passion, en kärlek. Jag är en idrottare och tävlingsmänniska. Det är bara varma och härliga känslor och man är lycklig.

Men även en lång och fantastiskt karriär når sitt slut. Efter att de senaste året gett sig själv en ärlig chans att fortsätta leverera på toppnivå efter den uppmärksammade ”cleaningen” gör Mika nu sitt yttersta för att ta ett sista guld. Eller ja, två guld om en VM-plats skulle bli aktuell. Enligt förbundskaptenen är han med på listan. En tuff försäsongsträning krävs för att hålla en 40 plus kropp i skick och en inställning utöver det vanliga för att motivera sig för ett sista kapitel. Ett kapitel som skrivs i moderklubben där han gjorde sina första matcher i finska ligan 1994. Ett kapitel där drömmen om ett finsk guld och ett sista VM fortsatt finns.

Jag var tre år när Mika debuterade och han har varit en stor del av mitt innebandyintresse. Det var en förmån i det här jobbet att vara på plats när poäng 1000 gjordes i Warberg och dagens match var också speciell även om det spelmässigt fanns mer att ge både av spelet i sin helhet och av Kohonen själv. 

Känslan är ju att Mika alltid funnits på planen med sin proffessionalitet och sin stora kärlek för sporten som vi alla kämpar för. Det är på ett sätt synd att vi i Sverige inte får njuta en sista säsong. Men samtidigt blir det något oerhört vackert och ett numera ovanligt slut när en stor spelare visar klubbhjärta och avslutar på hemmaplan.

Det sista kapitlet är påbörjat och finns visst finns det inget bättre slut än ett lyckligt slut. VM-guldet ska tillbaka till Sverige men ett finskt guld är du värd. Se till att ta det där guldet som du saknar och njut av ett sista år! Jag tror vi att vi alla unnar dig ett välskrivet sista kapitel.